Servodrifter är en viktig komponent i modern motion control och används i stor utsträckning i automationsutrustning som industrirobotar och CNC-bearbetningscentra. Speciellt servodrivenheter som används för att styra synkrona synkronmotorer med permanentmagneter har blivit en forskningshotspot både nationellt och internationellt. För närvarande använder växelströmsservodrivenheter vanligtvis en styralgoritm med tre-slingor baserad på vektorkontroll för ström, hastighet och position. Den korrekta utformningen av hastighetsslingan i denna algoritm spelar en avgörande roll för prestanda för hela servokontrollsystemet, särskilt när det gäller hastighetskontroll.
I hastighetsslingan hos en servodrivning är noggrannheten i realtidsmätning av motorrotorhastigheten avgörande för att förbättra de dynamiska och statiska egenskaperna hos hastighetskontrollslingan. För att balansera mätnoggrannhet och systemkostnad används i allmänhet inkrementella fotoelektriska omkodare som hastighetssensorer, och motsvarande vanligen använda hastighetsmätningsmetod är M/T-metoden. Även om M/T-metoden erbjuder en viss nivå av mätnoggrannhet och ett brett mätområde, har den inneboende nackdelar, huvudsakligen inklusive: 1) minst en komplett kodarpuls måste detekteras inom hastighetsmätningscykeln, vilket begränsar den lägsta mätbara hastigheten; 2) det är svårt att strikt synkronisera de två styrsystemstimerna som används för hastighetsmätning, vilket gör det omöjligt att garantera mätnoggrannhet i situationer med stora hastighetsvariationer. Därför kämpar traditionella hastighetsslingor som använder denna hastighetsmätningsmetod för att förbättra hastighetsspårningen och kontrollprestandan hos servodrivningen.
